Efter två veckor hemma med influensa och dess efterverkningar börjar nu åter vardagen igen imorgon. Jag skall göra ett nytt försök på min praktikplats som jag fick gå hem ifrån redan under första dagen...Är det bara jag som tycker tiden rusar iväg? Veckorna bara tickar på i en rasande fart.
Jag som tycker att det var alldeles nyss jag började på min utbildning har i slutet av maj avverkat mina 1,5 år och skall ut och hitta ett nytt jobb. Det skrämmer mig faktiskt för de här veckorna kommer att gå fort.
Det som är jobbigast är ovissheten. Hur kommer livet att se ut om ett halvår?
Jag som är en riktig trygghetsmänniska och har lätt för att oroa mig över olika saker vill ju helst veta vad som kommer att ske imorgon, nästa dag och nästa...
Som tur är är jag gift med en man som lugnar mig. Ofta säger han ord som: -Det ordnar sig! och
-Det finns de som har det värre!
Och visst har han ju rätt. Det allra mesta brukar ordna sig och ibland har man en tendens att oroa sig för "skitsaker" som är världsliga problem i jämförelse med vad vissa andra får utstå.
Vi har t.ex. en vän vars sambo dog av hjärntumör så han blev ensam med deras treåriga dotter. Många, många gånger har jag tänkt på honom och den tragedi som drabbade deras familj och då skäms jag nästan för de "småsaker" som jag själv gnäller över...
Så länge man själv och ens närmsta får vara friska och ha varandra skall man vara tacksam och försöka njuta av livet så gott det går.
Något som kan vara värt att tänka på de dagar då det känns lite tungt...
Ha det gott!
Kram Petra/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar